falletnerresanupp

Mina inlägg kan pendla mellan djup förfäran och glädjeglimtar. Nästan Borderline. Jag hittar mina texter lite här och var, datumlösa från olika delar av min utmattning. Jag försöker att titta på känslan i de för att i en kronologisk ordning låta de hamna rätt. Men det är svårt, jag har halkat runt i sölet. De är skrivna i någon utav de olika stadier som man kan dela in sjukdomen i. I varje stadie finns så klart en graderad skala över hur det är ställt med en, långt upp eller långt ner. Någon trappstege finns inte, snarare en hal rutschkana att ta sig upp för. Därför tänkte jag ge en kort förklaring av de olika delar som finns i ett tillfrisknande. 

Att vara utmattad kan av en del psykologer, läkare m.m. separeras i tre faser. Jag kan hålla med om detta. Gränsen mellan varje fas är inte tydlig utan det är en långsam övergång. Likaså kan man fara omkring mellan två och ibland alla tre. Jag återger den övergripande känslan som fanns för mig. Det fanns så mycket mer saker som härjade i mig.

Den första fasen

Är akut och förlamande. Jag blev ett avskalat och likgiltigt kollie utan vare sig vilja eller kraft. Kroppen värkte och mitt jag var utsuddat, definitionen av mig själv existerande inte, delarna låg i ett kaos. Hur ska jag kunna plocka ihop mig igen när jag inte vet hur delarna ska sitta? Jag kände inte igen de.

Det bästa som fanns var att sitta (eller ligga) i ett mörkt rum utan vare sig ljud eller något annat som kunde störa mig. Ingen tv, ingen musik, inga ljud från vare sig fåglar eller träd. Där satt jag och stirrade rakt fram, i veckor. Verkligheten fanns inte någonstans, inget nu och absolut inget sedan. Hjärnan var offline. Klart att jag kunde göra enkla saker t.ex. som att prata och föra en konversation (för andra ha måste det ha varit en förvirrande sådan). Men det saknades en chaufför och jag sket i allt. Soporna stank, likaså jag. Äta? Varför då, då måste jag handla och göra maten, det gick för det mesta bort. Det var en märklig period som jag inte minns så mycket av. Den var dock inte så jobbig, jag brydde mig knappt inte om någonting. Jag var frånkopplad mina känslor och mitt tänkande. Utan jag... bara var...eller inte var. Jag hade i undantagsfall ångest, men om hjärnan inte är på snurrar inte heller tankarna. Och sova? Hela tiden.

Detta är fasen där man kämpar som mest. Man kämpar hårt för att hitta gränser och balansen för att återhämta sig. Jättesvårt! Symptomen från föregående fas är så klart kvar men de är inte alltid lika förlamande. Och så dyker några nya upp, precis som om det inte var tillräckligt...

Jag tycker att den här perioden är ett helvete, frustration, nederlag och hopplöshet. Dagarna är så varierande och jag vet aldrig vart gränsen går. Små och enkla aktiviteter som t.ex. att diska eller dammsuga kan fungera ena dagen men inte nästa eller nästa eller nästa... Allt hade (och har fortfarande) ett kännbart pris som jag i den tidiga delen av fasen fick betala otroligt dyrt för, det är bättre nu. Allt kostar energi. Allt. Promenad, prata och umgås, hushållssysslor, vara ute bland människor, lyssna på musik. Allt där sinnena jobbar med intryck och känslor. Skumt.

De dagar som var något bättre var fortfarande fyllda av massiv trötthet och utan viljestyrka. Och det var extremt lätt att halka ner i sitt eget träsk igen, det tog dagar, ibland en vecka för mig att återhämta mig. Jag förstår varför denma fas har så lång återhämtning, det finns varken manual eller en konkret vägledning. Det är upp till dig själv. Prova, testa, krascha.

Jag lade ner mycket energi på att testa och prova, till en början gick det väldigt sällan bra. Med början menar jag åtskilliga månader Även om jag inte såg framstegen just då så gick det ändå framåt, varje gång så lärde jag mig något nytt. 

En annan del av mitt liv som konsumerade enorma mängder kraft och ork var att kämpa för att få en acceptans eller förståelse för min sjukdom. Alla andra kunde acceptera men inte min familj, den vuxna parten, den finns inte där än i dag. Jag vet, det är svårt att begripa det man inte ser, det är abstrakt och motsägelsefullt. Konflikter och ständiga förklaringar är inte en rekommendation för att ta sig upp. Välj i så fall bort det, om det går. Du har tillräckligt mycket arbete med dig själv. Många gånger fick jag höra att jag var egoist och bara tänkte på mig själv. Men vem annars ska jag tänka på, jag är trasig. Strävigt!

I denna del av återhämtningen börjar man så sakta gå tillbaka till arbetet, om man inte redan har gjort det. Sin tillvaro har man fått bättre koll på och man har lärt sig att känna igen de olika symptom som visar att det har gått för långt

 eller är på väg däråt. Man har hyfsad koll på vart gränsen går, hur mycket man ska göra varje dag eller planera in de saker som man ska göra. Kanske vågar man säga nej till det som drog ner en, kanske har man insett att prioritera det som är värdefullt?

Här har jag sällan befunnit mig, men det gör mig glad när jag väl är där. Ibland känns det som vanligt, som det gjorde före jag smällde in i väggen. Då tror jag att jag måste ha inbillat mig, att jag aldrig har varit sjuk. Senare samma dag får jag det motbevisat. Hjärntrött och en drös andra symptom. Då kan jag, sjukt nog, bli glad. Jag är sjuk, på riktigt! Eftersom jag inte har så stor erfarenhet av denna delen så har jag ingen bra koll hur det är men jag antar att även denna fas är lång troligtvis livslång? Jag tror att det som man har lärt sig under färden fram är det man finslipar på. Även om lärdomarna är olika för oss alla så gissar jag på att några är gemensamma. Sätta gränser för sig själv och andra, känna igen de små signaler som talar om att vi närmar oss kanten...och leva efter de saker man fann som viktigast. De gäller alltid.

Tänk vad skönt att få inse det som många andra redan har insett, lägga kraften på det som verkligen är viktigast för en. Hur dum är jag inte?